Det blir vår

Det kunne gärna dyka upp en morgon ur den mörka, kalla natten. Den kunde gärna starta med en mild vind från soluppgångens rike. Det gjorde inget om den stilla sjöng på en samhörighetens svåfångade melodi.
Kunde man se att där fortfarande hängde en tår i ögat, från en ensamhetens snyftning innan daggryning, så blev bara morgonen mer trovärdig, älskad och väntad.
Bara den inte är färdigkonstruerad. Bara den inte är religiöst moraliserande. Bara den inte är förljugen som en valkampanj för oppurtunister. Bara den inte lurar oss som ett nordiskt aprilväder, och efter hagelstormen lämnar oss med egoism och makthunger.

Tänk om den kunde trösta mig. Tänk om den kunde älska oss alla. Och om vi kunde tro på den.

I rummet där jag väntar är jag omgiven av tusentals frågor, som strömmar ut från stenarna, som också återger ekon av mina rop. Jag känner inte dom jag är tillsammns med här. Det ger mig i alla fall någon slags trygghet att jag känner deras närvaro. Jag kan inte lära mig att förstå dem. Förstå deras liv är ju omöjligt. Jag känner dom inte. Men jag är inte rädd. Jag har sjungit med dem, och dom svarade. Ibland känner jag också att dom tycker bra om Bach och annan musik. Men särskilt Bach. Dom flesta här bland stenarna visste dock inte vem Bach var. Han föddes ju långt senare än den tid som dom levde i. Men det är något med Bach och rummet som fungerar fint tillsammans. Det är någon slags glädje som utvecklar sig i rummet, när jag äntligen är samlad nog att spela ett Bachstycke i en förnuftig puls och med långa djupa andetag.

Jag känner att jag är förberedd på vinden från soluppgångens rike. Kanske kommer den att bränna upp mig. Ibland tror jag att den kommer att bränna mig inifrån.

Men så öppnar jag ögonen, och det som bränns blir synligt. Jag ser mina egna synder och andens termometer som fortfarande visar noll gradigt tillstånd över fastetidens marker. Det är kanske bara kirkeminesteriet som skall brännmärka mig. Det gör inte så mycket egentligen.
För också om jag skall hungra och törsta tills markerna har töat, så kommer soluppgångens vind med kärlek och förlåtelse.