öppna landskap

..."och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann", skrev den svenske prästen Anders Frostensson på sextiotalet. Ändå är det, - alltså trots något -... murar oss emellan. Trots vad?

Jo, trots ett fantastiskt 'livserbjudande'. Ett erbjudande om frihet i skapelsens öppna vidder. Ett liv i gemenskap och harmoni med naturen och allt vad som är levande på det här klotet. Men det är en fråga om tro, tillit och att kunna ta emot det där fantastiska. Och som vi säger i Danmark; det är nog att ta munnen full? Men det är alltså den bild som Frostensson målar upp i texten; en naturromanstiskt poetisk världsbild, där en skapelse av en gud, har funnit sitt ursprungliga sammanhang i skönhet och fred. I den världen är allt förlåtet och glömt, från den misslyckade mellanperiod som är människans härskarperiod på jorden. Men texten inbegriper också ett kosmos som är långt mer omfångsrikt i tid och rum, än den historia som är jordens. Faktiskt får jag en förnimmelse av att rymdfärder och utforskande av avlägsna planeter är en bagatell i den kosmiska historia som rymms i teksten. Varför vet jag inte. Men det andas i en atmosfär där inne i textens fantasi, som är gränslös, vacker och osjälvisk. Detta obeskrivliga är Guds kärlek. Frostensson säger: "Guds kärlek är som"... och så följer dessa sköna bilder, som slutar med: "ett oändligt hem".

Där var ju också en rocksångare, eller vad han nu skall presenteras som, som sjöng om "öppna landskap" i Sverige. Den låten blev ännu mer känd än Frostenssons. I Danmark också för den delen. Ulf Lundell ja. Den texten är lite mindre omfångsrik i den där oändligheten. Lundell försöker ju inte att inrymma ursprung - evolution - evighet och kärleksanalys i sina tre versar. Kan man säga att den är lite egotrippad i jämförelse med Frostenssons text? Eller är den helt enkelt bara ärlig. Ett uttryck i det absoluta nuet av en i själen stressad person?

Orden "fred och frihet" har båda författarna gemensamt. Menar dom samma sak? Är Lundell 'här och nu' och Frostensson någonstans så långt borta att man inte kan följa honom?

Lundell säger ju, utan chans till missförståelse, att fred och frihet också är att: "ingen kommer i min närhet, som stänger in och stjäl"! Är det att hålla det onda ute? Han tycker ju också ett det är skönt med avstånd til närmsta hus, men inte längre än att han kan höra grannarnas 'festskratt' en stilla natt, där han sitter under stjärnorna.

Den sista versen i Ulf Lundells låt är en vers som passar i vilken psalmbok som helst! Den påminner oss också om tradition, sammanhang och mänskliga erfarenheter, med orden: "där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen". Och tänk att få uppleva; "när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still". Det är ju faktiskt ett 'närvaroperspektiv' som saknas i Frostenssons text.

Rebellen vill bränna sitt brännvin själv och krydda det med Johannesört. Jag tycker faktiskt att det är är helt ok. Det enda jag vill ta helt avstånd från i Lundells text, är påståendet om att han dricker det där hemmagjorda brännvinet med välbehag. Det kallar jag poetisk bluff, för skojs skull.

Har jag nu någon hjälp av de här två texterna i mina spekulationer, om hur vi undgår att bygga murar oss emellan på det här klotet? Vad säger du?

Blir jag klokare av att försöka tro på det jag absolut inte kan förstå?

Kan Ulf Lundels text hjälpa mig med att tro på det jag faktiskt redan förstår?

Att undgå att skapa murar oss emellan, måste ju vara ett globalt projekt om det skall ha någon mening i vår tid. Ett projekt mellan kulturer, språk och traditioner. Är alla interesserade? Svaret på den frågan måste ju til synes vara nej. Eller är det så att murar byggs av grunder som vi inte riktigt kan förstå, och att det djupast där inne i det individuella hjärtat sjunger en Lundell i oss. En bön om fred och frihet i öppna landskap?

Wasser, wind und Sternenstoff

Das ganze Leben ist vielleicht ein Projekt mit so vielen Seiten, dass es selbst für einen Menschen unmöglich ist, sein eigenes über mehr als einige Prozente hinaus zu verstehen. Ich selbst habe die Umwelt schon in jüngsten Jahren so interpretiert, als wäre sie dafür da erforscht zu werden. Das ist ja das natürliche Benehmen von Kindern. So soll es sein, wenn man sich gesund entwickelt. Ganz früh aber fängt so einer schlechten Angewohnheit an, unsere Neugier einzuschränken und zu begrenzen. Selbstverständlich müssen wir wählen, welche Bücher wir lesen, welche Ausbildung zu uns passt und welche Eindrücke uns zu Weiterentwicklung inspirieren. Kein Mensch kann alles fassen, was unserer Seele und Hirn angeboten wird.. Aber wohin verliert sich unsere alte Neugier? Geht mal schnell in den Ruhestand, nicht?

Ist unsere Zeit, in der wir über Grenzen in der ganzen Welt miteinander reden und Nachrichten in blitzschneller Geschwindigkeit um die Kugel sausen, herausfordernd und erfrischend für die kindliche Neugier; bleibt sie so einige Extrajahre in unserem Leben?
Ist der Mensch von der Technik ermuntert worden und hat er Nähe gewonnen?

Für mich ist diese Gabe von digitaler Technik die reine Traumerfüllung. Digitale Musikinstrumente und Internet, Halleluja!

Haben mich all die schönen Gaben klüger gemacht? Denke ich nicht. Gäbe es das Internet nicht, wären bestimmt viele Bücher gelesen worden.... Und die sind ja nicht alle dumm. So?

Ich habe in meiner Arbeit gespürt wie es wäre, in meiner Phantasie einen Weg zu finden, der deutlich entstehen könnte aus Spekulationen, Ahnungen, Traumbildern, Düften, daraus, verliebt zu sein, aus schweren, grausamen Erinnerungen und allem beten Gott.
Es geht nicht darum, ein Ziel zu erreichen. Es ist etwas phantastisches und superspannendes, gerade hier und jetzt. Nicht weit weg!

Nee, bei mir dreht sich alles um eine Idee, die mich mein halbes Leben verfolgt hat. Das heißt: Wie hängt es alles zusammen? Denn es hängt zusammen! Wir gehören zusammen, wir Menschen! Wir gehören zusammen in der Natur, in der Schöpfung von Wasser, Wind und Sternenstoff.
Darum hat die Ausstellung von Bildern von der neugebauten Mauer zwischen Israel und Palästina mich so tief erschreckt.
Künstler haben das schreckliche Objekt für menschlichen Schwachsinn und Erniedrigung verschönt mit wunderbaren Malereien. Wie übrigens damals in Berlin auch.
Soll man schmunzeln oder weinen?

Mit Bildern, Licht und Musik in verschiedenen Ausdrucksformen möchte ich zusammen mit anderen Künstlern und Texten von jungen Menschen eine Vorstellung kreieren, die über Anti - Mauern redet. Und wir wollen auch eine Vorstellung über unser seelisches Verständnis für die Tatsache, dass wir in tiefer Vereinigung zusammengehören entwickeln. Eine Vorstellung, die uns zu solch einer Offenheit inspiriert, die jedwede Mauer zwischen uns unmöglich macht.