Prof. Hans Ola Ericsson presenterade på sin sida på Facebook en intervju med John Cage, och kallade den 'pure magic'. Jag är enig med honom, och skrev en kommentar: "John Cage rör vid det innersta i det att han gör nuet till det verkliga. Hur kan vi samarbeta med den förståelsen, i våra konserverande miljöer, med vår djupa respekt för interpretation av det som redan har passerat"?
Jag vil omedelbart medge att den spontana reaktionen av mig på Cages intervju, har ett ursprung i en religiös värld inne i mig.
Det är väl uppenbart att vi människor till stora delar är produkter af miljö och erfarenheter.
Det må vara ett slags grundläggande faktum, både i ett kort och längre historiskt perspektiv.
I det korta perspektivet kan det t.ex. ha följande konsekvens; tre lärare möts i kollegierummet och diskuterar eleven 'Johan', som de har lärt känna sedan sista skolstart, för en månad sedan.
Alla tre kan raskt bli eniga om hur Johans familjära bakgrund möjligtvis ser ut i stora drag, utan att känna Johans föräldrar. Men om man i samma andedrag frågar hur Johans föräldrars bakgrund ser ut, så börjar den visionära visheten att torka samman till enbart fåniga gissningar. För att svara på den frågan behövs det nämligen mer skärpa i kunskaperna.
Vi tolkar våra och andras erfarenheter och bygger på dom erfarenheterna vidare i politik, religion och konst.
Vi har t.ex lärt oss att förstå ordet 'forskning' som ett avancerat förehavande, som bygger på våra mest avancerade erfarenheter.
Vi talar om att kunskap kan utrota krig och fattigdom. Det finns nog många som faktiskt också tror på en realitet i den tesen. 'Vi måste förstå' och vi 'måste lära oss'. Framför allt 'måste' vi.
Så vi skickar barnen till skola och lärdom runt om hela planeten nu för tiden. Snart nog också ut i det stora rummet?
Men, mitt i västvärldsmetropolen, med fönstret öppet mot 6e avenyn, sitter John Cage med katten i knäet och förklarar att ljud inte betyder något för honom, i den meningen att de vidareför eller bär ett budskap. De nya ljuden därunder är den nya världens tystnad säger han. I varje fall stilla i motsats till den klassiska uppfattningen om musik; att den talar. Talar om känslor och föreställningar.
Men John Cage talar också om kärlek. Han talar faktiskt om sin egen kärlek, kanske förälskelse, till det som föregår i hans perspektiv och uppfångas av honom i detta perspektiv. Han berättar sinnligt om ljudupplevelse, ofördärvat som ett barns. Hans Ola kallade det magiskt. För mig har John Cages också en 'trosbejakande' betydelse, som jag gärna kallar profetisk.John Cage gav den här intervjun vid samma tid som jag på Österlen skrev en starkt romantiskt präglad 'låt' til min kör. Har jag så totalt blandat verkligheterna samman, när jag menar att där är en förbundenhet mellan 6e Avenyn och min strand på Österlen? Så här skrev jag då, för cirka 20 år sedan: " Jag står vid en strand som smugit sig in från ett väldigt hav, en evighet, men nära inpå ändå. Jag öppnar mitt öra och lyssnar med det du gav mig; mitt hjärtas membram mot himlarnas vibration. Jag är ett frö ur allt det jag ser men inte kan förstå, ett barn i en famn som vilar i vatten och vind, en födelse ur jord och eld, ur vind och storm, en liten bild av mening i andens vind.."
När jag nu upplever den här intervjun står den i relief med upplevelser i mitt liv för cirka 20 år sedan, det är en sida som gör den här intervjuupplevelsen så stark hos mig. Det vill jag gärna dela med mig av till er, rent praktiskt med ett ljudexempel.
Men ännu viktigare för mig är den sida av upplevelsen som jag tolkar 'profetisk'. Den upplevelsen drabbar nämligen både hjärta och hjärna på ett mer fullständigt sätt. Att ta John Cage på allvar, måste nämligen leda till en slags egen analys av mitt eget tillstånd och förhållande till verkligheten. För det första måste jag kanske ifrågasätta den inledande teksten i min låt, den gången för länge sedan. Jag har ju alleredan fastlagt i den, att lyssnandet mot kosmos är mer en religiös formsak än ett egentligt lyssnande. Jag seglar omkring i en liten söt skapelseberättelse, där Gud och 'anden' redan är förklarad i ett religiöst sammanhang.
Det är så sett ganska långt från 6e Avenyn.
Detta fastställande av Cage, att han behöver inte tilltalet, budskapen och retoriken, gör mig nästan svindlig. Men för också en del av mina tankar hän mot mystik och mystiker. Är det den förtrollande sidan av Cages vidöppna sinnevärld mot verkligheten som HOE kallar 'pure magic'.
Om vi samtalar en stund om konsekvenser av Cages hållning, så måste ni väl medge att det framskymtar ett paradigm som är oförenligt med grundläggande västvärldsståndpunkter?
Eller är han, som ofta konstnärer är när det skall till att få omvärlden att förstå något, överdrivet radikal bara för att det är kul. Eller för att påvisa fakta som kunde skapa en ny sorts debatt?
Vi måste ju erkänna att de stora musikinstitutionerna reproducerar en musiktradition och lämnar väldigt lite utrymme för samtidskonst. Det är nog ett unikt historiskt tillstånd.
John Cage säger rent ut att han inte behöver alla dom ljudande budskapen. Ljuden i sig själv är tillräckligt för honom.
För mer än 20 år sedan upplevde jag en trötthet av allt upprepande i min musiktillvaro, och fastställde att jag blivit mer intresserad av ljud, än av komponerad musik. Men det var bara en halv sanning. Jag sitter djupt fast i västerländska traditioner. Men jag känner igen mig i ljudglädjen som Cages beskriver. Jag lyssnar intensivt till stadens ljuduppvaknande genom det öppna fönstret på morgonen. Jag tycker det är jättespännande. Men jag lyssnar också efter något som i sitt sammanhang säger mig något. Jag hara bara ännu inte fatt i det.
John Cage tycker inte att han behöver bekymra sig om den sidan av saken. Det finns nog av snack i världen, så uppfattar jag honom.
I min religiöst belastade värld, finner jag likheter mellan honom och Jesus. Jag kommer att tänka på Jesu ord i en liknelse, när jag ser Cage sitta där med katten i knät, där Jesus säger att himmelriket är så nära dig, som när du sträcker ut din arm. Altså här och nu och omedelbart, utan snack och vetanskap.
Jag hör ljuden på morgonen i ett väldigt sammanhang. Jag har lärt mig att känna igen några instrumentalister i den där orkestern varje morgon. Och någonstans anar jag ett budskap. Kommer där en morgon ett traktorljud, så kan jag lova att jag blixtsnabbt hoppar i brallan och far ut på gatan, för att kolla läget. Kanske blir i alla fall en Porsche - BMW - Mercedes eller rent av vår Volvo förälskad. Där litar jag inte riktigt på John Cage.
Skämt åsido, menar jag att den här osynliga föreställningen på morgonen har gripit mig, och att ljuden följer mig. Jag tycker mycket om dom!
Jag gick omkring på ett varv många gånger under en månads tid för många år sedan, och lyssnade och gjorde ljudupptagelser. Jag tycker att dom fick tala sitt eget språk i studion, även när jag manipulerade med dom. Så har jag kanske gjort en slags estetisk förbrytelse när jag sätter in dom i ett slags ljud-elktronmusik symfoniskt stycke? Jag kom att känna något för atmosfären med dom ljuden. Jag tyckte att dom skulle inleda finalen av det stycket som jag egentligen drömde om att en symfonisk orkester skulle leverera där i varshallen. Det är ju också något som passar hand i handske med ett sådant instrument som det kommande Acusticum orgeln. Och då är det ljuden jag tänker på, när jag läser registraturen!
No comments:
Post a Comment