Själen på koncertresa

Jag vet inte vart det hela tog vägen, med medelelselusten. 'Du grubblar' bara sa en vän. Du 'måste tjäna pengar' säger en annan. Någonstans mellan de där två analyserna av min tillvaro befinner jag mig.


I går hade vi sommarkoncert, det lilla ungdomsköret och dom vuxna; Local Vocals. När vi fått alla applåderna och våra bugningar av tacksamhet för den fina responsen var till ända, då var jag en ny människa, - igen - . Då vill jag inte tänka på pension. Jag vill vara med er för alltid, så känns det. Jag tror det är kärlek.


Söndagen innan var jag på koncert på 'Waldbühne' i Berlin. Filharmonikerna spelade under ledning av sin chefsdirigent Sir Simon Rattle, på den utearena som rymmer mer än 20000 människor. I Nysteds kyrka i går, kunde vi kanske skryta med et besöksantal som låg på cirka 1% av Berlins Filharmoniker förra söndagen. Och det måste medges; en ganska märkbar klasskillnad förelåg också. Men glädjen och engagementet i de båda koncerterna ligger på samma nivå, tror jag. Förväntningarna innan avstamp också.


När orkestern kommit in på scenen på Waldbühne, startades ganska snart en hälsningsceremoni som må sägas tillhöra den högre skolan av hövlighetsbetygelser.

Det är en mäktig upplevelse, när så många människor skapar en 'vågenhälsning', som blir besvarad till sist av orkestern där nere på scenen. Det skedde flera gånger och det gick inte att ta miste på entusiasmen hos publik och orkester. Det rörde mig djupt i mitt inre.

När så koncerten gick i gång, var vi alla redan berörda av en stämning som säkert skapade ytterliggare en dimension till en fantastisk koncert.

Här skall jag inte fördjupa mig i programmet som levererades på Waldbühne. Det är olika tankar och känslor som följer mig, som inte bara har att göra med ett enastående laddat och koncentrerat genomförande av programmet. Det synligaste beviset på att något absolut unikt är på gång, är det märkbara samspelet mellan inre och yttre. Det syns på kroppshållningen att det inre är förbundet med något kosmiskt. Det märks mellan aktörerna där på scenen, att det lever en energi som alla är delaktiga i. Det är fantastiskt, och det smittar av på mer än 20.000 personer, med en väldig kraft.

Kanske kunde några delar av pianosolistens spel i Rachmaninovs 3e klaverkoncert kommit lite bättre till sin rätt i Filharmonikernas eget koncerthus? Men kanske hade hela denna unika dimension som vi upplevde på Waldbühne gått förlorad där? En sak är säker; det oerhört starka drama som utspelar sig i den koncerten, fick en scenografi som var oslagbar. Mörka moln rullar in över oss med tunga vattenmängder, som bara väntat hela eftermiddagen och tidiga kvällen, på det riktiga tillfället att ösa ned över oss. Men längtan, hopp och tillit om att ljuset skall bryta igenom, välter ut ur högtalarna som en urkraft, producerad av en rysk komponist, en engelsk dirigent, en solist född i Uzbedjkistan och en mycket 'internationell' Berliner filharmoniker.

Nu upptäcker jag att dom här raderna har legat och tryckt i flera månader. Jag kommer inte ihåg vad det var jag mer vill säga. Jag är en usel bloggare.