några båt-billder i Berlin Kr.H.Fart

Doktorn kom upp och sken som solen i kylan. Ordföranden ser dock lite allvarligare ut?

Alla satt nere i båten..också när jag sa att:

skeppet sjunker... dom sjöng bara vidare..
damm - damm - damm - damm

Kristi Himmelsfärdsdag...

vakna i Alt Tegel

Cage - Ericsson - Sjögren och Gud.

Knasig titel? Men tänk om jag kan få er att tro på at dom hänger samman. Haha.

Prof. Hans Ola Ericsson presenterade på sin sida på Facebook en intervju med John Cage, och kallade den 'pure magic'. Jag är enig med honom, och skrev en kommentar: "John Cage rör vid det innersta i det att han gör nuet till det verkliga. Hur kan vi samarbeta med den förståelsen, i våra konserverande miljöer, med vår djupa respekt för interpretation av det som redan har passerat"?

Jag vil omedelbart medge att den spontana reaktionen av mig på Cages intervju, har ett ursprung i en religiös värld inne i mig.


Det är väl uppenbart att vi människor till stora delar är produkter af miljö och erfarenheter.

Det må vara ett slags grundläggande faktum, både i ett kort och längre historiskt perspektiv.

I det korta perspektivet kan det t.ex. ha följande konsekvens; tre lärare möts i kollegierummet och diskuterar eleven 'Johan', som de har lärt känna sedan sista skolstart, för en månad sedan.

Alla tre kan raskt bli eniga om hur Johans familjära bakgrund möjligtvis ser ut i stora drag, utan att känna Johans föräldrar. Men om man i samma andedrag frågar hur Johans föräldrars bakgrund ser ut, så börjar den visionära visheten att torka samman till enbart fåniga gissningar. För att svara på den frågan behövs det nämligen mer skärpa i kunskaperna.

Vi tolkar våra och andras erfarenheter och bygger på dom erfarenheterna vidare i politik, religion och konst.

Vi har t.ex lärt oss att förstå ordet 'forskning' som ett avancerat förehavande, som bygger på våra mest avancerade erfarenheter.

Vi talar om att kunskap kan utrota krig och fattigdom. Det finns nog många som faktiskt också tror på en realitet i den tesen. 'Vi måste förstå' och vi 'måste lära oss'. Framför allt 'måste' vi.

Så vi skickar barnen till skola och lärdom runt om hela planeten nu för tiden. Snart nog också ut i det stora rummet?

Men, mitt i västvärldsmetropolen, med fönstret öppet mot 6e avenyn, sitter John Cage med katten i knäet och förklarar att ljud inte betyder något för honom, i den meningen att de vidareför eller bär ett budskap. De nya ljuden därunder är den nya världens tystnad säger han. I varje fall stilla i motsats till den klassiska uppfattningen om musik; att den talar. Talar om känslor och föreställningar.

Men John Cage talar också om kärlek. Han talar faktiskt om sin egen kärlek, kanske förälskelse, till det som föregår i hans perspektiv och uppfångas av honom i detta perspektiv. Han berättar sinnligt om ljudupplevelse, ofördärvat som ett barns. Hans Ola kallade det magiskt. För mig har John Cages också en 'trosbejakande' betydelse, som jag gärna kallar profetisk.

John Cage gav den här intervjun vid samma tid som jag på Österlen skrev en starkt romantiskt präglad 'låt' til min kör. Har jag så totalt blandat verkligheterna samman, när jag menar att där är en förbundenhet mellan 6e Avenyn och min strand på Österlen? Så här skrev jag då, för cirka 20 år sedan: " Jag står vid en strand som smugit sig in från ett väldigt hav, en evighet, men nära inpå ändå. Jag öppnar mitt öra och lyssnar med det du gav mig; mitt hjärtas membram mot himlarnas vibration. Jag är ett frö ur allt det jag ser men inte kan förstå, ett barn i en famn som vilar i vatten och vind, en födelse ur jord och eld, ur vind och storm, en liten bild av mening i andens vind.."

När jag nu upplever den här intervjun står den i relief med upplevelser i mitt liv för cirka 20 år sedan, det är en sida som gör den här intervjuupplevelsen så stark hos mig. Det vill jag gärna dela med mig av till er, rent praktiskt med ett ljudexempel.

Men ännu viktigare för mig är den sida av upplevelsen som jag tolkar 'profetisk'. Den upplevelsen drabbar nämligen både hjärta och hjärna på ett mer fullständigt sätt. Att ta John Cage på allvar, måste nämligen leda till en slags egen analys av mitt eget tillstånd och förhållande till verkligheten. För det första måste jag kanske ifrågasätta den inledande teksten i min låt, den gången för länge sedan. Jag har ju alleredan fastlagt i den, att lyssnandet mot kosmos är mer en religiös formsak än ett egentligt lyssnande. Jag seglar omkring i en liten söt skapelseberättelse, där Gud och 'anden' redan är förklarad i ett religiöst sammanhang.
Det är så sett ganska långt från 6e Avenyn.

Detta fastställande av Cage, att han behöver inte tilltalet, budskapen och retoriken, gör mig nästan svindlig. Men för också en del av mina tankar hän mot mystik och mystiker. Är det den förtrollande sidan av Cages vidöppna sinnevärld mot verkligheten som HOE kallar 'pure magic'.

Om vi samtalar en stund om konsekvenser av Cages hållning, så måste ni väl medge att det framskymtar ett paradigm som är oförenligt med grundläggande västvärldsståndpunkter?

Eller är han, som ofta konstnärer är när det skall till att få omvärlden att förstå något, överdrivet radikal bara för att det är kul. Eller för att påvisa fakta som kunde skapa en ny sorts debatt?

Vi måste ju erkänna att de stora musikinstitutionerna reproducerar en musiktradition och lämnar väldigt lite utrymme för samtidskonst. Det är nog ett unikt historiskt tillstånd.

John Cage säger rent ut att han inte behöver alla dom ljudande budskapen. Ljuden i sig själv är tillräckligt för honom.

För mer än 20 år sedan upplevde jag en trötthet av allt upprepande i min musiktillvaro, och fastställde att jag blivit mer intresserad av ljud, än av komponerad musik. Men det var bara en halv sanning. Jag sitter djupt fast i västerländska traditioner. Men jag känner igen mig i ljudglädjen som Cages beskriver. Jag lyssnar intensivt till stadens ljuduppvaknande genom det öppna fönstret på morgonen. Jag tycker det är jättespännande. Men jag lyssnar också efter något som i sitt sammanhang säger mig något. Jag hara bara ännu inte fatt i det.
John Cage tycker inte att han behöver bekymra sig om den sidan av saken. Det finns nog av snack i världen, så uppfattar jag honom.
I min religiöst belastade värld, finner jag likheter mellan honom och Jesus. Jag kommer att tänka på Jesu ord i en liknelse, när jag ser Cage sitta där med katten i knät, där Jesus säger att himmelriket är så nära dig, som när du sträcker ut din arm. Altså här och nu och omedelbart, utan snack och vetanskap.

Jag hör ljuden på morgonen i ett väldigt sammanhang. Jag har lärt mig att känna igen några instrumentalister i den där orkestern varje morgon. Och någonstans anar jag ett budskap. Kommer där en morgon ett traktorljud, så kan jag lova att jag blixtsnabbt hoppar i brallan och far ut på gatan, för att kolla läget. Kanske blir i alla fall en Porsche - BMW - Mercedes eller rent av vår Volvo förälskad. Där litar jag inte riktigt på John Cage.
Skämt åsido, menar jag att den här osynliga föreställningen på morgonen har gripit mig, och att ljuden följer mig. Jag tycker mycket om dom!

Jag gick omkring på ett varv många gånger under en månads tid för många år sedan, och lyssnade och gjorde ljudupptagelser. Jag tycker att dom fick tala sitt eget språk i studion, även när jag manipulerade med dom. Så har jag kanske gjort en slags estetisk förbrytelse när jag sätter in dom i ett slags ljud-elktronmusik symfoniskt stycke? Jag kom att känna något för atmosfären med dom ljuden. Jag tyckte att dom skulle inleda finalen av det stycket som jag egentligen drömde om att en symfonisk orkester skulle leverera där i varshallen. Det är ju också något som passar hand i handske med ett sådant instrument som det kommande Acusticum orgeln. Och då är det ljuden jag tänker på, när jag läser registraturen!

Det blir vår

Det kunne gärna dyka upp en morgon ur den mörka, kalla natten. Den kunde gärna starta med en mild vind från soluppgångens rike. Det gjorde inget om den stilla sjöng på en samhörighetens svåfångade melodi.
Kunde man se att där fortfarande hängde en tår i ögat, från en ensamhetens snyftning innan daggryning, så blev bara morgonen mer trovärdig, älskad och väntad.
Bara den inte är färdigkonstruerad. Bara den inte är religiöst moraliserande. Bara den inte är förljugen som en valkampanj för oppurtunister. Bara den inte lurar oss som ett nordiskt aprilväder, och efter hagelstormen lämnar oss med egoism och makthunger.

Tänk om den kunde trösta mig. Tänk om den kunde älska oss alla. Och om vi kunde tro på den.

I rummet där jag väntar är jag omgiven av tusentals frågor, som strömmar ut från stenarna, som också återger ekon av mina rop. Jag känner inte dom jag är tillsammns med här. Det ger mig i alla fall någon slags trygghet att jag känner deras närvaro. Jag kan inte lära mig att förstå dem. Förstå deras liv är ju omöjligt. Jag känner dom inte. Men jag är inte rädd. Jag har sjungit med dem, och dom svarade. Ibland känner jag också att dom tycker bra om Bach och annan musik. Men särskilt Bach. Dom flesta här bland stenarna visste dock inte vem Bach var. Han föddes ju långt senare än den tid som dom levde i. Men det är något med Bach och rummet som fungerar fint tillsammans. Det är någon slags glädje som utvecklar sig i rummet, när jag äntligen är samlad nog att spela ett Bachstycke i en förnuftig puls och med långa djupa andetag.

Jag känner att jag är förberedd på vinden från soluppgångens rike. Kanske kommer den att bränna upp mig. Ibland tror jag att den kommer att bränna mig inifrån.

Men så öppnar jag ögonen, och det som bränns blir synligt. Jag ser mina egna synder och andens termometer som fortfarande visar noll gradigt tillstånd över fastetidens marker. Det är kanske bara kirkeminesteriet som skall brännmärka mig. Det gör inte så mycket egentligen.
För också om jag skall hungra och törsta tills markerna har töat, så kommer soluppgångens vind med kärlek och förlåtelse.

Själen på koncertresa

Jag vet inte vart det hela tog vägen, med medelelselusten. 'Du grubblar' bara sa en vän. Du 'måste tjäna pengar' säger en annan. Någonstans mellan de där två analyserna av min tillvaro befinner jag mig.


I går hade vi sommarkoncert, det lilla ungdomsköret och dom vuxna; Local Vocals. När vi fått alla applåderna och våra bugningar av tacksamhet för den fina responsen var till ända, då var jag en ny människa, - igen - . Då vill jag inte tänka på pension. Jag vill vara med er för alltid, så känns det. Jag tror det är kärlek.


Söndagen innan var jag på koncert på 'Waldbühne' i Berlin. Filharmonikerna spelade under ledning av sin chefsdirigent Sir Simon Rattle, på den utearena som rymmer mer än 20000 människor. I Nysteds kyrka i går, kunde vi kanske skryta med et besöksantal som låg på cirka 1% av Berlins Filharmoniker förra söndagen. Och det måste medges; en ganska märkbar klasskillnad förelåg också. Men glädjen och engagementet i de båda koncerterna ligger på samma nivå, tror jag. Förväntningarna innan avstamp också.


När orkestern kommit in på scenen på Waldbühne, startades ganska snart en hälsningsceremoni som må sägas tillhöra den högre skolan av hövlighetsbetygelser.

Det är en mäktig upplevelse, när så många människor skapar en 'vågenhälsning', som blir besvarad till sist av orkestern där nere på scenen. Det skedde flera gånger och det gick inte att ta miste på entusiasmen hos publik och orkester. Det rörde mig djupt i mitt inre.

När så koncerten gick i gång, var vi alla redan berörda av en stämning som säkert skapade ytterliggare en dimension till en fantastisk koncert.

Här skall jag inte fördjupa mig i programmet som levererades på Waldbühne. Det är olika tankar och känslor som följer mig, som inte bara har att göra med ett enastående laddat och koncentrerat genomförande av programmet. Det synligaste beviset på att något absolut unikt är på gång, är det märkbara samspelet mellan inre och yttre. Det syns på kroppshållningen att det inre är förbundet med något kosmiskt. Det märks mellan aktörerna där på scenen, att det lever en energi som alla är delaktiga i. Det är fantastiskt, och det smittar av på mer än 20.000 personer, med en väldig kraft.

Kanske kunde några delar av pianosolistens spel i Rachmaninovs 3e klaverkoncert kommit lite bättre till sin rätt i Filharmonikernas eget koncerthus? Men kanske hade hela denna unika dimension som vi upplevde på Waldbühne gått förlorad där? En sak är säker; det oerhört starka drama som utspelar sig i den koncerten, fick en scenografi som var oslagbar. Mörka moln rullar in över oss med tunga vattenmängder, som bara väntat hela eftermiddagen och tidiga kvällen, på det riktiga tillfället att ösa ned över oss. Men längtan, hopp och tillit om att ljuset skall bryta igenom, välter ut ur högtalarna som en urkraft, producerad av en rysk komponist, en engelsk dirigent, en solist född i Uzbedjkistan och en mycket 'internationell' Berliner filharmoniker.

Nu upptäcker jag att dom här raderna har legat och tryckt i flera månader. Jag kommer inte ihåg vad det var jag mer vill säga. Jag är en usel bloggare.

nicht nur um mich

Niemand möchte einer Mauer begegnen, wenn der Wunsch etwas zu ereichen vorliegt.
Vielleicht müssen wir jedoch gestehen, dass viele Mauern, denen wir auf unserer Lebensbahn begegnet sind, nicht aus Bosheit entstanden sind. Einige abstoßende Reaktionen von dem Umfeld und Menschen müssen einfach erlaubt werden in dem Sinn dass wir ein wenig verschiedene Menschen sind, auf Grund unserer Erziehung, Kultur und auch genetisch. Damit muss man lernen zu leben, und aus dem Schmerz der möglicherweise daraus kommt, können wir lernen andere grundsätzlich bösartigere Mauern zu abreißen.
Welche Mauern zwischen uns können wir denn abreißen? Es gibt ja viele verschiedene zwischen uns, privat, in der Weltgemeinschaft und auch in anderen Gesellschaften und Bündnissen.
Wäre es nicht schöpferisch die Richtung unserer Gedanken so zu verändern, dass das gemeinsame Wohl an erster Stelle kommt anstelle des privaten, persönlichen Wohles?
Der Kommunismus und verschiedene sozialistische Gesellschaften haben das schon probiert und gepredigt ohne Erfolg, antworten viele. Nein, das glaube ich nicht, meine Meinung ist das nicht. Weil niemals funktionieren wird was nicht aus dem Herzen und aus dem persönlichen Willen kommt. Der Mensch hat unbedingt eine persönliche Verantwortung für sich selbst. Diese Verantwortung kann ja niemals übertragen werden zu einem politischen System, egal welche schönen Wörter und beeindruckende Intelligenz es ausdrückt.
Außerdem besitzt der Mensch ein Gewissen. Eine große Gabe, und eine schwere Belastung wenn man ihm trotzt. Über die Gewissensfrage landen wir bald in der Moralanalyse. Das war nicht meine Absicht.
Mein Wunsch ist nur, dass wir uns hier in der westlichen Welt so benehmen, dass wir den Aufbau neuer schrecklicher Mauern verhindern. Mein Wunsch ist, dass wir dieses Thema so aufrichtig diskutieren können, dass wir nie mehr von irgendwelchen Menschen oder Gesellschaften bedrängt werden können einen Maueraufbau zuzulassen, nicht zwischen uns Menschen und nicht zwischen unseren Völkern, Ländern oder Religionen.
Ich möchte eine Vorstellung gestalten die sagt; „es geht nicht alles um mich, sondern um uns“.
Möchtest du mit einem Text teilnehmen?

öppna landskap

..."och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann", skrev den svenske prästen Anders Frostensson på sextiotalet. Ändå är det, - alltså trots något -... murar oss emellan. Trots vad?

Jo, trots ett fantastiskt 'livserbjudande'. Ett erbjudande om frihet i skapelsens öppna vidder. Ett liv i gemenskap och harmoni med naturen och allt vad som är levande på det här klotet. Men det är en fråga om tro, tillit och att kunna ta emot det där fantastiska. Och som vi säger i Danmark; det är nog att ta munnen full? Men det är alltså den bild som Frostensson målar upp i texten; en naturromanstiskt poetisk världsbild, där en skapelse av en gud, har funnit sitt ursprungliga sammanhang i skönhet och fred. I den världen är allt förlåtet och glömt, från den misslyckade mellanperiod som är människans härskarperiod på jorden. Men texten inbegriper också ett kosmos som är långt mer omfångsrikt i tid och rum, än den historia som är jordens. Faktiskt får jag en förnimmelse av att rymdfärder och utforskande av avlägsna planeter är en bagatell i den kosmiska historia som rymms i teksten. Varför vet jag inte. Men det andas i en atmosfär där inne i textens fantasi, som är gränslös, vacker och osjälvisk. Detta obeskrivliga är Guds kärlek. Frostensson säger: "Guds kärlek är som"... och så följer dessa sköna bilder, som slutar med: "ett oändligt hem".

Där var ju också en rocksångare, eller vad han nu skall presenteras som, som sjöng om "öppna landskap" i Sverige. Den låten blev ännu mer känd än Frostenssons. I Danmark också för den delen. Ulf Lundell ja. Den texten är lite mindre omfångsrik i den där oändligheten. Lundell försöker ju inte att inrymma ursprung - evolution - evighet och kärleksanalys i sina tre versar. Kan man säga att den är lite egotrippad i jämförelse med Frostenssons text? Eller är den helt enkelt bara ärlig. Ett uttryck i det absoluta nuet av en i själen stressad person?

Orden "fred och frihet" har båda författarna gemensamt. Menar dom samma sak? Är Lundell 'här och nu' och Frostensson någonstans så långt borta att man inte kan följa honom?

Lundell säger ju, utan chans till missförståelse, att fred och frihet också är att: "ingen kommer i min närhet, som stänger in och stjäl"! Är det att hålla det onda ute? Han tycker ju också ett det är skönt med avstånd til närmsta hus, men inte längre än att han kan höra grannarnas 'festskratt' en stilla natt, där han sitter under stjärnorna.

Den sista versen i Ulf Lundells låt är en vers som passar i vilken psalmbok som helst! Den påminner oss också om tradition, sammanhang och mänskliga erfarenheter, med orden: "där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen". Och tänk att få uppleva; "när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still". Det är ju faktiskt ett 'närvaroperspektiv' som saknas i Frostenssons text.

Rebellen vill bränna sitt brännvin själv och krydda det med Johannesört. Jag tycker faktiskt att det är är helt ok. Det enda jag vill ta helt avstånd från i Lundells text, är påståendet om att han dricker det där hemmagjorda brännvinet med välbehag. Det kallar jag poetisk bluff, för skojs skull.

Har jag nu någon hjälp av de här två texterna i mina spekulationer, om hur vi undgår att bygga murar oss emellan på det här klotet? Vad säger du?

Blir jag klokare av att försöka tro på det jag absolut inte kan förstå?

Kan Ulf Lundels text hjälpa mig med att tro på det jag faktiskt redan förstår?

Att undgå att skapa murar oss emellan, måste ju vara ett globalt projekt om det skall ha någon mening i vår tid. Ett projekt mellan kulturer, språk och traditioner. Är alla interesserade? Svaret på den frågan måste ju til synes vara nej. Eller är det så att murar byggs av grunder som vi inte riktigt kan förstå, och att det djupast där inne i det individuella hjärtat sjunger en Lundell i oss. En bön om fred och frihet i öppna landskap?

Wasser, wind und Sternenstoff

Das ganze Leben ist vielleicht ein Projekt mit so vielen Seiten, dass es selbst für einen Menschen unmöglich ist, sein eigenes über mehr als einige Prozente hinaus zu verstehen. Ich selbst habe die Umwelt schon in jüngsten Jahren so interpretiert, als wäre sie dafür da erforscht zu werden. Das ist ja das natürliche Benehmen von Kindern. So soll es sein, wenn man sich gesund entwickelt. Ganz früh aber fängt so einer schlechten Angewohnheit an, unsere Neugier einzuschränken und zu begrenzen. Selbstverständlich müssen wir wählen, welche Bücher wir lesen, welche Ausbildung zu uns passt und welche Eindrücke uns zu Weiterentwicklung inspirieren. Kein Mensch kann alles fassen, was unserer Seele und Hirn angeboten wird.. Aber wohin verliert sich unsere alte Neugier? Geht mal schnell in den Ruhestand, nicht?

Ist unsere Zeit, in der wir über Grenzen in der ganzen Welt miteinander reden und Nachrichten in blitzschneller Geschwindigkeit um die Kugel sausen, herausfordernd und erfrischend für die kindliche Neugier; bleibt sie so einige Extrajahre in unserem Leben?
Ist der Mensch von der Technik ermuntert worden und hat er Nähe gewonnen?

Für mich ist diese Gabe von digitaler Technik die reine Traumerfüllung. Digitale Musikinstrumente und Internet, Halleluja!

Haben mich all die schönen Gaben klüger gemacht? Denke ich nicht. Gäbe es das Internet nicht, wären bestimmt viele Bücher gelesen worden.... Und die sind ja nicht alle dumm. So?

Ich habe in meiner Arbeit gespürt wie es wäre, in meiner Phantasie einen Weg zu finden, der deutlich entstehen könnte aus Spekulationen, Ahnungen, Traumbildern, Düften, daraus, verliebt zu sein, aus schweren, grausamen Erinnerungen und allem beten Gott.
Es geht nicht darum, ein Ziel zu erreichen. Es ist etwas phantastisches und superspannendes, gerade hier und jetzt. Nicht weit weg!

Nee, bei mir dreht sich alles um eine Idee, die mich mein halbes Leben verfolgt hat. Das heißt: Wie hängt es alles zusammen? Denn es hängt zusammen! Wir gehören zusammen, wir Menschen! Wir gehören zusammen in der Natur, in der Schöpfung von Wasser, Wind und Sternenstoff.
Darum hat die Ausstellung von Bildern von der neugebauten Mauer zwischen Israel und Palästina mich so tief erschreckt.
Künstler haben das schreckliche Objekt für menschlichen Schwachsinn und Erniedrigung verschönt mit wunderbaren Malereien. Wie übrigens damals in Berlin auch.
Soll man schmunzeln oder weinen?

Mit Bildern, Licht und Musik in verschiedenen Ausdrucksformen möchte ich zusammen mit anderen Künstlern und Texten von jungen Menschen eine Vorstellung kreieren, die über Anti - Mauern redet. Und wir wollen auch eine Vorstellung über unser seelisches Verständnis für die Tatsache, dass wir in tiefer Vereinigung zusammengehören entwickeln. Eine Vorstellung, die uns zu solch einer Offenheit inspiriert, die jedwede Mauer zwischen uns unmöglich macht.