http://soundcloud.com/d-t-sjogrenmusic
This Soundcloud adress has not been made official with personel names, as it has been used only as refering links to some contemporary swedish music.
Some of the works there has to be taken away from legal reasons, but some new will be putted up.
Tuesday, 13 November 2012
Tuesday, 20 March 2012
dead capitalism
The sleepy investors are killing the society. Or, do you think that money, just putted in to so called long term investments automaticly serves the community where you live? No, no..the tired Captilalists, sleeping on large fortunes, they like fast growing. That's like a sickness. If they look at 100 millions € and like to invest 10%, they like it to be at least 20 million € in a period of 24 months. Many of those bastards like it to be 50 millions in the same period. So, you can just guess how tight to respect for commen rules according to the law book they keep up. I doubt that it really exists any long term thinking at all more in the daily financiel activities.
How can you restore an economy or get a nation or family or a firm out of a dead financiell situation?
Would you agree with me if I say; that the philosophy from rapid growing of a capital does not serve such a task? But, which philosophy is leading the political agenda in EU today? UK, one of the most importent members choosed to take theire hands of the commen currency. Other countries, allready in it, probably regret they did involve themselves in the project, when they do not keep up the standard designed from the elit partners of EU. But those, second class members, actually do have a lot of knowledge about the main problem! Because the main problem is the grasping ones! And the second class EU-members know from the corruption in theire own countries. But, we do have a solution model of a main probleme in EU that could make the impression of being classic; change one problem with establishing another.
It is begining to be a rather irritating lie, that 27 EU-country members really want a united Europe.
It could be that some represantives from countries where the questions could be more discused, arranged both nice looking figures, charming arguments and wise prosperity perspectives? But, as those nice looking prospect was introduced to the 'elite', wasn't it exactly what was expected?
There is financiel EU support to more Olivetree plantings in Greece then ever can be planted on it's area. That's not a big problem may be. On the other hand, I mean that it is exactly the problem!
The farmer has his prototype. In Greece it is the sailor, the Ship and Constructer and Captain of it.
One of the most importent 'sailing nations' in the world. Making billions of Euro. But the support to homeharbour, so to say, could be more sinificant!
What is astonishing is that the same politicans that worked for a community called EU, support a system that will ruin this Idea, if they do not wake up. It is absolutely not a question about financiel saving armys in the last five minutes that are needed right now. It is a brainstorm needed from high talented teachers, that can convince our top politicians about the absolut nesseceraty to change view from the dead capitalistic perspective, to the human beeings how suffer and have pain under the humilating system that will lead us all to a dead end.
How can you restore an economy or get a nation or family or a firm out of a dead financiell situation?
Would you agree with me if I say; that the philosophy from rapid growing of a capital does not serve such a task? But, which philosophy is leading the political agenda in EU today? UK, one of the most importent members choosed to take theire hands of the commen currency. Other countries, allready in it, probably regret they did involve themselves in the project, when they do not keep up the standard designed from the elit partners of EU. But those, second class members, actually do have a lot of knowledge about the main problem! Because the main problem is the grasping ones! And the second class EU-members know from the corruption in theire own countries. But, we do have a solution model of a main probleme in EU that could make the impression of being classic; change one problem with establishing another.
It is begining to be a rather irritating lie, that 27 EU-country members really want a united Europe.
It could be that some represantives from countries where the questions could be more discused, arranged both nice looking figures, charming arguments and wise prosperity perspectives? But, as those nice looking prospect was introduced to the 'elite', wasn't it exactly what was expected?
There is financiel EU support to more Olivetree plantings in Greece then ever can be planted on it's area. That's not a big problem may be. On the other hand, I mean that it is exactly the problem!
The farmer has his prototype. In Greece it is the sailor, the Ship and Constructer and Captain of it.
One of the most importent 'sailing nations' in the world. Making billions of Euro. But the support to homeharbour, so to say, could be more sinificant!
What is astonishing is that the same politicans that worked for a community called EU, support a system that will ruin this Idea, if they do not wake up. It is absolutely not a question about financiel saving armys in the last five minutes that are needed right now. It is a brainstorm needed from high talented teachers, that can convince our top politicians about the absolut nesseceraty to change view from the dead capitalistic perspective, to the human beeings how suffer and have pain under the humilating system that will lead us all to a dead end.
Monday, 19 September 2011
damn politic, but very interesting stupidity
Whitin a few days there was political elections both in Denmark and Berlin. To me it was rather exiting, as I was giving the oppurtunity to participate in this event for the first time in Berlin. And I have 12 years behind me as employed musician in Denmark, where I never took part of the possibility to vote. In Denmark i did not feel very welcome to do that. It might just have been a feeling, but a feeling that almost every day got fuel from very distinguished messages about me; that I am not danish. The remarks about my dialect was expressed as missing knowledge of the danish language. This danish attitude do not inspire a guest from another country to participate in the society. There is also difficult to detect deeper ideological arguments under the surface of the daily political retoric in Denmark.
I have been rather astonished from time to time about the danish way to create political propaganda. There is a shameless way of expressing direct egoistical offers to the voters, as should the political responsibility for the gowernment be; only to deal with giving you the best offer for your taxmoney. Of course is the main task for the elected politicians to handle our common resources. But I am of that impression that the most inhabitants in Denmark detest a discussion about ideology. So that's the leading star also for the politicians.
Such an attitude is almost impossible to keep up in Berlin. Twenty years after the wall, with still remaining memories fysical, and for many decades to come, private and social resemblences, make ideological arguments belonging to the daily discussions between friends and also with persons that you do not know. For the nation Germany, is the reality of responsibility for theire part of second world war, one of the most clear facts in the nations mind.
If you do not have an explainable ideology in German, you will be considered as a person with identity failure. Those circumstances made the voting situation more exiting to me. I know Berlin since many years, and had no problem with deciding who to support, but I did feel it as importent to take part. That feeling never occured to me in Denmark.
Neverless, I feel some of the same annoyance in Berlin as in Denmark over stupid political propaganda. And sorry to say, that go's also for so a big party as the Christdemocrates. What do you think about the substance in this annoncement f.ex.:"damit sich was ändert"..='that something change'....
Both Berlin and Denmark got socialdemocrates in head of the gowernments, but from different reasons. In Denmark the liberal party "Venstre", choosed to rule the country together with the rightwinged extremists "Dansk folkparti" after the last election, so they got last week what they diserved; the red card. The architect of that stupid combination, Anders Fough Rasmussen, got rewarded with the chiefspost at Nato, after getting friend to the US-president Bush. So he does not have to pay for his sins to day.
I do not have the courage to comment the danish socialdemocrates.
But in Berlin you might say without anxiety that the socialdemocrates were reelected the third time because they deserved it.
I mean that the elected persons to our democratic institutions, among other dutys also have a pedagogical one. Anders Fough Rasmussen have deeply missused that part of his responsibility as elected politician in Denmark, when he he decided to rule the country together with opportunists. The "Dansk Folkparti" has shown a very agressiv attitude as supporting party to the "Venstre" in Denmark the last years, with very clear demands about influence on immigrant poilitic f.ex.
In Berlin is the liberal party disappered from influence on the politic. That is a tragical fact for the democracy here, as I see it. I would say that it has to do with lost of identity. That is also what happend to the danish liberal party, "Venstre".
From what reason do some elected persons choose to cover up about the deeper ideological questions? Does it pay off? Is our western culture on way out of track. Can we allow our selves and our elected to make us more and more stupid?
I have been rather astonished from time to time about the danish way to create political propaganda. There is a shameless way of expressing direct egoistical offers to the voters, as should the political responsibility for the gowernment be; only to deal with giving you the best offer for your taxmoney. Of course is the main task for the elected politicians to handle our common resources. But I am of that impression that the most inhabitants in Denmark detest a discussion about ideology. So that's the leading star also for the politicians.
Such an attitude is almost impossible to keep up in Berlin. Twenty years after the wall, with still remaining memories fysical, and for many decades to come, private and social resemblences, make ideological arguments belonging to the daily discussions between friends and also with persons that you do not know. For the nation Germany, is the reality of responsibility for theire part of second world war, one of the most clear facts in the nations mind.
If you do not have an explainable ideology in German, you will be considered as a person with identity failure. Those circumstances made the voting situation more exiting to me. I know Berlin since many years, and had no problem with deciding who to support, but I did feel it as importent to take part. That feeling never occured to me in Denmark.
Neverless, I feel some of the same annoyance in Berlin as in Denmark over stupid political propaganda. And sorry to say, that go's also for so a big party as the Christdemocrates. What do you think about the substance in this annoncement f.ex.:"damit sich was ändert"..='that something change'....
Both Berlin and Denmark got socialdemocrates in head of the gowernments, but from different reasons. In Denmark the liberal party "Venstre", choosed to rule the country together with the rightwinged extremists "Dansk folkparti" after the last election, so they got last week what they diserved; the red card. The architect of that stupid combination, Anders Fough Rasmussen, got rewarded with the chiefspost at Nato, after getting friend to the US-president Bush. So he does not have to pay for his sins to day.
I do not have the courage to comment the danish socialdemocrates.
But in Berlin you might say without anxiety that the socialdemocrates were reelected the third time because they deserved it.
I mean that the elected persons to our democratic institutions, among other dutys also have a pedagogical one. Anders Fough Rasmussen have deeply missused that part of his responsibility as elected politician in Denmark, when he he decided to rule the country together with opportunists. The "Dansk Folkparti" has shown a very agressiv attitude as supporting party to the "Venstre" in Denmark the last years, with very clear demands about influence on immigrant poilitic f.ex.
In Berlin is the liberal party disappered from influence on the politic. That is a tragical fact for the democracy here, as I see it. I would say that it has to do with lost of identity. That is also what happend to the danish liberal party, "Venstre".
From what reason do some elected persons choose to cover up about the deeper ideological questions? Does it pay off? Is our western culture on way out of track. Can we allow our selves and our elected to make us more and more stupid?
Sunday, 4 September 2011
Wednesday, 6 July 2011
Sunday, 19 June 2011
Gudlikt samarbete?
Det är tröttsamt att klaga på kyrkan. Det är inte mycket man kan göra åt det man vill klaga på. Och när man betraktar lite närmare de sakfrågor som irriterar, så upptäcker man personer bakom det otillfredställande. Självklart är det personer, människor som du och jag. Det är vi som är problemen. Det är just därför det är så viktigt att vi samtalar med varandra. Det gäller ju inte bara i kyrkan. Men kan man inte förvänta sig en förebildlig samtalskultur i kyrkan? Eller, skulle man inte kunna vänta sig det; att den kristna kyrkan i samhället upplevde sig som ansvarliga för en förebildlig samtalskultur?
Jag hör redan hur ni skrattar åt mig. Kyrkan har väl aldrig föregått med gott exempel på samtalskonst! Kyrkan har i långa stycken visat utmärkta prov på det motsatta.
Men på många orter är det i alla fall en fantastisk kreativitet och samarbetsglädje i den kyrkliga verksamheten. Och när det är fallet, ja då intresserar också kyrkan medborgarna. Enkel och självklar följd av engagement.
Jag blir sur på likgiltighet i den kyrkliga verksamheten. Jag blir arg på hierarkiska arbetsmodeller. Jag går i krig mot översitteri och intillektualiserande teologi. Det existerar tyvärr överproduktion av all det nämnda negativa i den kyrkliga sfären.
Här i Berlin är det nästan komiskt att betrakta hur olika arbetet tar sig form i ett pastorat med tre kyrkor, i Berlins absoluta centrum, - Mitte - . En av kyrkorna är alltid fylld till bristningsgränsen vid gudstjänster av olika slag. Och det gäller alla gudstjänster, - så gott som -, flera gånger i veckan. Samarbetet mellan kompetencer av skilda slag är mycket utvecklat i den församlingen. En av de andra kyrkorna, med liknande medborgarklientel, står tom.
Den trista sanningen om den tomma kyrkan, är att samarbetet mellan de anställdas funktioner är satt ur spel.
Ibland talar vi om eldsjälar. Men det är inte nog med en ledande eldsjäl alltid. Det är den energi som uppstår mellan ansvarstagande parter, som driver en verksamhet framåt och inspirerar andra till att också engagera sig.
Ledarskap är viktigt, men en ensam ledare, kontaktlös med sin organisation, är ju bara en figur.
Den figuren är destruktiv för organisationen. Är ledaren mentalt kontaktlös med sina medarbetare, så är faktiskt situationen destruktiv också om medarbetarna 'gör som de bliver tillsagda'. Situationen är destruktiv också om de flesta arbetsorderna är förnuftiga och kloka.
Det är inte en gång nog med förnuft och klokhet, för att en organisation skall fungera.
Jag tror att det finns flera aspekter på 'samarbetsoptimering', men i kyrkan finns det några grundläggande, för just den utmärkande uttryck som skall till, för att 'samarbetsoptimeringen' skall komma i funktion. Kyrkans ledstjärna måste vara den som kan sammanfattas i trovärdiga förtolkningar av Kristus. Det är den kristna kyrkans produkt! Ganska enkel logik, inte sant?
Förtolkningarna kan ju bli lite olika nu och då, av och till. Men frågar du människor på gatan, om vad de menar att kyrkan skall stå upp för, så får du några svar som de flesta är eniga om, vare sig de är kyrkobesökare eller inte. Du kan ju fråga dig själv, nu när du läser det här, vad du menar att kyrkan borde vara bra på.
Så frågar jag dig: skulle inte en följd av förnuftig tolkning av kristendom vara; att kyrkan skulle vara en föregångsmodell i samarbetsteknik?
Jag hör redan hur ni skrattar åt mig. Kyrkan har väl aldrig föregått med gott exempel på samtalskonst! Kyrkan har i långa stycken visat utmärkta prov på det motsatta.
Men på många orter är det i alla fall en fantastisk kreativitet och samarbetsglädje i den kyrkliga verksamheten. Och när det är fallet, ja då intresserar också kyrkan medborgarna. Enkel och självklar följd av engagement.
Jag blir sur på likgiltighet i den kyrkliga verksamheten. Jag blir arg på hierarkiska arbetsmodeller. Jag går i krig mot översitteri och intillektualiserande teologi. Det existerar tyvärr överproduktion av all det nämnda negativa i den kyrkliga sfären.
Här i Berlin är det nästan komiskt att betrakta hur olika arbetet tar sig form i ett pastorat med tre kyrkor, i Berlins absoluta centrum, - Mitte - . En av kyrkorna är alltid fylld till bristningsgränsen vid gudstjänster av olika slag. Och det gäller alla gudstjänster, - så gott som -, flera gånger i veckan. Samarbetet mellan kompetencer av skilda slag är mycket utvecklat i den församlingen. En av de andra kyrkorna, med liknande medborgarklientel, står tom.
Den trista sanningen om den tomma kyrkan, är att samarbetet mellan de anställdas funktioner är satt ur spel.
Ibland talar vi om eldsjälar. Men det är inte nog med en ledande eldsjäl alltid. Det är den energi som uppstår mellan ansvarstagande parter, som driver en verksamhet framåt och inspirerar andra till att också engagera sig.
Ledarskap är viktigt, men en ensam ledare, kontaktlös med sin organisation, är ju bara en figur.
Den figuren är destruktiv för organisationen. Är ledaren mentalt kontaktlös med sina medarbetare, så är faktiskt situationen destruktiv också om medarbetarna 'gör som de bliver tillsagda'. Situationen är destruktiv också om de flesta arbetsorderna är förnuftiga och kloka.
Det är inte en gång nog med förnuft och klokhet, för att en organisation skall fungera.
Jag tror att det finns flera aspekter på 'samarbetsoptimering', men i kyrkan finns det några grundläggande, för just den utmärkande uttryck som skall till, för att 'samarbetsoptimeringen' skall komma i funktion. Kyrkans ledstjärna måste vara den som kan sammanfattas i trovärdiga förtolkningar av Kristus. Det är den kristna kyrkans produkt! Ganska enkel logik, inte sant?
Förtolkningarna kan ju bli lite olika nu och då, av och till. Men frågar du människor på gatan, om vad de menar att kyrkan skall stå upp för, så får du några svar som de flesta är eniga om, vare sig de är kyrkobesökare eller inte. Du kan ju fråga dig själv, nu när du läser det här, vad du menar att kyrkan borde vara bra på.
Så frågar jag dig: skulle inte en följd av förnuftig tolkning av kristendom vara; att kyrkan skulle vara en föregångsmodell i samarbetsteknik?
Wednesday, 4 May 2011
|
| ||||||||||||||||||||||||
Friday, 22 April 2011
travel in the past to reharsel
När det sista DDR-huset är sanerat, finns bara historieböckerna, film, billder och museum att minna oss om det förgangna.
Sunday, 3 April 2011
Saturday, 2 April 2011
Wednesday, 30 March 2011
Monday, 28 March 2011
Concert programs the autumn 2011 with scandinavian romantic music, Mendelssohn and other can be booked at: thorbjorn@live.de
Tuesday, 18 May 2010
några båt-billder i Berlin Kr.H.Fart
Doktorn kom upp
och sken som solen i kylan. Ordföranden ser dock lite allvarligare ut?
Kristi Himmelsfärdsdag...
vakna i Alt Tegel
och sken som solen i kylan. Ordföranden ser dock lite allvarligare ut?
Alla satt
nere i båten..också när jag sa att:
nere i båten..också när jag sa att: skeppet sjunker... dom sjöng bara vidare..
damm - damm - damm - damm
damm - damm - damm - damm
Kristi Himmelsfärdsdag...
vakna i Alt Tegel
Saturday, 20 March 2010
Cage - Ericsson - Sjögren och Gud.
Knasig titel? Men tänk om jag kan få er att tro på at dom hänger samman. Haha.
Prof. Hans Ola Ericsson presenterade på sin sida på Facebook en intervju med John Cage, och kallade den 'pure magic'. Jag är enig med honom, och skrev en kommentar: "John Cage rör vid det innersta i det att han gör nuet till det verkliga. Hur kan vi samarbeta med den förståelsen, i våra konserverande miljöer, med vår djupa respekt för interpretation av det som redan har passerat"?
Jag vil omedelbart medge att den spontana reaktionen av mig på Cages intervju, har ett ursprung i en religiös värld inne i mig.
Det är väl uppenbart att vi människor till stora delar är produkter af miljö och erfarenheter.
Det må vara ett slags grundläggande faktum, både i ett kort och längre historiskt perspektiv.
I det korta perspektivet kan det t.ex. ha följande konsekvens; tre lärare möts i kollegierummet och diskuterar eleven 'Johan', som de har lärt känna sedan sista skolstart, för en månad sedan.
Alla tre kan raskt bli eniga om hur Johans familjära bakgrund möjligtvis ser ut i stora drag, utan att känna Johans föräldrar. Men om man i samma andedrag frågar hur Johans föräldrars bakgrund ser ut, så börjar den visionära visheten att torka samman till enbart fåniga gissningar. För att svara på den frågan behövs det nämligen mer skärpa i kunskaperna.
Vi tolkar våra och andras erfarenheter och bygger på dom erfarenheterna vidare i politik, religion och konst.
Vi har t.ex lärt oss att förstå ordet 'forskning' som ett avancerat förehavande, som bygger på våra mest avancerade erfarenheter.
Vi talar om att kunskap kan utrota krig och fattigdom. Det finns nog många som faktiskt också tror på en realitet i den tesen. 'Vi måste förstå' och vi 'måste lära oss'. Framför allt 'måste' vi.
Så vi skickar barnen till skola och lärdom runt om hela planeten nu för tiden. Snart nog också ut i det stora rummet?
John Cage gav den här intervjun vid samma tid som jag på Österlen skrev en starkt romantiskt präglad 'låt' til min kör. Har jag så totalt blandat verkligheterna samman, när jag menar att där är en förbundenhet mellan 6e Avenyn och min strand på Österlen? Så här skrev jag då, för cirka 20 år sedan: " Jag står vid en strand som smugit sig in från ett väldigt hav, en evighet, men nära inpå ändå. Jag öppnar mitt öra och lyssnar med det du gav mig; mitt hjärtas membram mot himlarnas vibration. Jag är ett frö ur allt det jag ser men inte kan förstå, ett barn i en famn som vilar i vatten och vind, en födelse ur jord och eld, ur vind och storm, en liten bild av mening i andens vind.."
När jag nu upplever den här intervjun står den i relief med upplevelser i mitt liv för cirka 20 år sedan, det är en sida som gör den här intervjuupplevelsen så stark hos mig. Det vill jag gärna dela med mig av till er, rent praktiskt med ett ljudexempel.
Men ännu viktigare för mig är den sida av upplevelsen som jag tolkar 'profetisk'. Den upplevelsen drabbar nämligen både hjärta och hjärna på ett mer fullständigt sätt. Att ta John Cage på allvar, måste nämligen leda till en slags egen analys av mitt eget tillstånd och förhållande till verkligheten. För det första måste jag kanske ifrågasätta den inledande teksten i min låt, den gången för länge sedan. Jag har ju alleredan fastlagt i den, att lyssnandet mot kosmos är mer en religiös formsak än ett egentligt lyssnande. Jag seglar omkring i en liten söt skapelseberättelse, där Gud och 'anden' redan är förklarad i ett religiöst sammanhang.
Det är så sett ganska långt från 6e Avenyn.
Detta fastställande av Cage, att han behöver inte tilltalet, budskapen och retoriken, gör mig nästan svindlig. Men för också en del av mina tankar hän mot mystik och mystiker. Är det den förtrollande sidan av Cages vidöppna sinnevärld mot verkligheten som HOE kallar 'pure magic'.
Om vi samtalar en stund om konsekvenser av Cages hållning, så måste ni väl medge att det framskymtar ett paradigm som är oförenligt med grundläggande västvärldsståndpunkter?
Eller är han, som ofta konstnärer är när det skall till att få omvärlden att förstå något, överdrivet radikal bara för att det är kul. Eller för att påvisa fakta som kunde skapa en ny sorts debatt?
Vi måste ju erkänna att de stora musikinstitutionerna reproducerar en musiktradition och lämnar väldigt lite utrymme för samtidskonst. Det är nog ett unikt historiskt tillstånd.
John Cage säger rent ut att han inte behöver alla dom ljudande budskapen. Ljuden i sig själv är tillräckligt för honom.
För mer än 20 år sedan upplevde jag en trötthet av allt upprepande i min musiktillvaro, och fastställde att jag blivit mer intresserad av ljud, än av komponerad musik. Men det var bara en halv sanning. Jag sitter djupt fast i västerländska traditioner. Men jag känner igen mig i ljudglädjen som Cages beskriver. Jag lyssnar intensivt till stadens ljuduppvaknande genom det öppna fönstret på morgonen. Jag tycker det är jättespännande. Men jag lyssnar också efter något som i sitt sammanhang säger mig något. Jag hara bara ännu inte fatt i det.
John Cage tycker inte att han behöver bekymra sig om den sidan av saken. Det finns nog av snack i världen, så uppfattar jag honom.
I min religiöst belastade värld, finner jag likheter mellan honom och Jesus. Jag kommer att tänka på Jesu ord i en liknelse, när jag ser Cage sitta där med katten i knät, där Jesus säger att himmelriket är så nära dig, som när du sträcker ut din arm. Altså här och nu och omedelbart, utan snack och vetanskap.
Jag hör ljuden på morgonen i ett väldigt sammanhang. Jag har lärt mig att känna igen några instrumentalister i den där orkestern varje morgon. Och någonstans anar jag ett budskap. Kommer där en morgon ett traktorljud, så kan jag lova att jag blixtsnabbt hoppar i brallan och far ut på gatan, för att kolla läget. Kanske blir i alla fall en Porsche - BMW - Mercedes eller rent av vår Volvo förälskad. Där litar jag inte riktigt på John Cage.
Skämt åsido, menar jag att den här osynliga föreställningen på morgonen har gripit mig, och att ljuden följer mig. Jag tycker mycket om dom!
Jag gick omkring på ett varv många gånger under en månads tid för många år sedan, och lyssnade och gjorde ljudupptagelser. Jag tycker att dom fick tala sitt eget språk i studion, även när jag manipulerade med dom. Så har jag kanske gjort en slags estetisk förbrytelse när jag sätter in dom i ett slags ljud-elktronmusik symfoniskt stycke? Jag kom att känna något för atmosfären med dom ljuden. Jag tyckte att dom skulle inleda finalen av det stycket som jag egentligen drömde om att en symfonisk orkester skulle leverera där i varshallen. Det är ju också något som passar hand i handske med ett sådant instrument som det kommande Acusticum orgeln. Och då är det ljuden jag tänker på, när jag läser registraturen!
Prof. Hans Ola Ericsson presenterade på sin sida på Facebook en intervju med John Cage, och kallade den 'pure magic'. Jag är enig med honom, och skrev en kommentar: "John Cage rör vid det innersta i det att han gör nuet till det verkliga. Hur kan vi samarbeta med den förståelsen, i våra konserverande miljöer, med vår djupa respekt för interpretation av det som redan har passerat"?
Jag vil omedelbart medge att den spontana reaktionen av mig på Cages intervju, har ett ursprung i en religiös värld inne i mig.
Det är väl uppenbart att vi människor till stora delar är produkter af miljö och erfarenheter.
Det må vara ett slags grundläggande faktum, både i ett kort och längre historiskt perspektiv.
I det korta perspektivet kan det t.ex. ha följande konsekvens; tre lärare möts i kollegierummet och diskuterar eleven 'Johan', som de har lärt känna sedan sista skolstart, för en månad sedan.
Alla tre kan raskt bli eniga om hur Johans familjära bakgrund möjligtvis ser ut i stora drag, utan att känna Johans föräldrar. Men om man i samma andedrag frågar hur Johans föräldrars bakgrund ser ut, så börjar den visionära visheten att torka samman till enbart fåniga gissningar. För att svara på den frågan behövs det nämligen mer skärpa i kunskaperna.
Vi tolkar våra och andras erfarenheter och bygger på dom erfarenheterna vidare i politik, religion och konst.
Vi har t.ex lärt oss att förstå ordet 'forskning' som ett avancerat förehavande, som bygger på våra mest avancerade erfarenheter.
Vi talar om att kunskap kan utrota krig och fattigdom. Det finns nog många som faktiskt också tror på en realitet i den tesen. 'Vi måste förstå' och vi 'måste lära oss'. Framför allt 'måste' vi.
Så vi skickar barnen till skola och lärdom runt om hela planeten nu för tiden. Snart nog också ut i det stora rummet?
Men, mitt i västvärldsmetropolen, med fönstret öppet mot 6e avenyn, sitter John Cage med katten i knäet och förklarar att ljud inte betyder något för honom, i den meningen att de vidareför eller bär ett budskap. De nya ljuden därunder är den nya världens tystnad säger han. I varje fall stilla i motsats till den klassiska uppfattningen om musik; att den talar. Talar om känslor och föreställningar.
Men John Cage talar också om kärlek. Han talar faktiskt om sin egen kärlek, kanske förälskelse, till det som föregår i hans perspektiv och uppfångas av honom i detta perspektiv. Han berättar sinnligt om ljudupplevelse, ofördärvat som ett barns. Hans Ola kallade det magiskt. För mig har John Cages också en 'trosbejakande' betydelse, som jag gärna kallar profetisk.John Cage gav den här intervjun vid samma tid som jag på Österlen skrev en starkt romantiskt präglad 'låt' til min kör. Har jag så totalt blandat verkligheterna samman, när jag menar att där är en förbundenhet mellan 6e Avenyn och min strand på Österlen? Så här skrev jag då, för cirka 20 år sedan: " Jag står vid en strand som smugit sig in från ett väldigt hav, en evighet, men nära inpå ändå. Jag öppnar mitt öra och lyssnar med det du gav mig; mitt hjärtas membram mot himlarnas vibration. Jag är ett frö ur allt det jag ser men inte kan förstå, ett barn i en famn som vilar i vatten och vind, en födelse ur jord och eld, ur vind och storm, en liten bild av mening i andens vind.."
När jag nu upplever den här intervjun står den i relief med upplevelser i mitt liv för cirka 20 år sedan, det är en sida som gör den här intervjuupplevelsen så stark hos mig. Det vill jag gärna dela med mig av till er, rent praktiskt med ett ljudexempel.
Men ännu viktigare för mig är den sida av upplevelsen som jag tolkar 'profetisk'. Den upplevelsen drabbar nämligen både hjärta och hjärna på ett mer fullständigt sätt. Att ta John Cage på allvar, måste nämligen leda till en slags egen analys av mitt eget tillstånd och förhållande till verkligheten. För det första måste jag kanske ifrågasätta den inledande teksten i min låt, den gången för länge sedan. Jag har ju alleredan fastlagt i den, att lyssnandet mot kosmos är mer en religiös formsak än ett egentligt lyssnande. Jag seglar omkring i en liten söt skapelseberättelse, där Gud och 'anden' redan är förklarad i ett religiöst sammanhang.
Det är så sett ganska långt från 6e Avenyn.
Detta fastställande av Cage, att han behöver inte tilltalet, budskapen och retoriken, gör mig nästan svindlig. Men för också en del av mina tankar hän mot mystik och mystiker. Är det den förtrollande sidan av Cages vidöppna sinnevärld mot verkligheten som HOE kallar 'pure magic'.
Om vi samtalar en stund om konsekvenser av Cages hållning, så måste ni väl medge att det framskymtar ett paradigm som är oförenligt med grundläggande västvärldsståndpunkter?
Eller är han, som ofta konstnärer är när det skall till att få omvärlden att förstå något, överdrivet radikal bara för att det är kul. Eller för att påvisa fakta som kunde skapa en ny sorts debatt?
Vi måste ju erkänna att de stora musikinstitutionerna reproducerar en musiktradition och lämnar väldigt lite utrymme för samtidskonst. Det är nog ett unikt historiskt tillstånd.
John Cage säger rent ut att han inte behöver alla dom ljudande budskapen. Ljuden i sig själv är tillräckligt för honom.
För mer än 20 år sedan upplevde jag en trötthet av allt upprepande i min musiktillvaro, och fastställde att jag blivit mer intresserad av ljud, än av komponerad musik. Men det var bara en halv sanning. Jag sitter djupt fast i västerländska traditioner. Men jag känner igen mig i ljudglädjen som Cages beskriver. Jag lyssnar intensivt till stadens ljuduppvaknande genom det öppna fönstret på morgonen. Jag tycker det är jättespännande. Men jag lyssnar också efter något som i sitt sammanhang säger mig något. Jag hara bara ännu inte fatt i det.
John Cage tycker inte att han behöver bekymra sig om den sidan av saken. Det finns nog av snack i världen, så uppfattar jag honom.
I min religiöst belastade värld, finner jag likheter mellan honom och Jesus. Jag kommer att tänka på Jesu ord i en liknelse, när jag ser Cage sitta där med katten i knät, där Jesus säger att himmelriket är så nära dig, som när du sträcker ut din arm. Altså här och nu och omedelbart, utan snack och vetanskap.
Jag hör ljuden på morgonen i ett väldigt sammanhang. Jag har lärt mig att känna igen några instrumentalister i den där orkestern varje morgon. Och någonstans anar jag ett budskap. Kommer där en morgon ett traktorljud, så kan jag lova att jag blixtsnabbt hoppar i brallan och far ut på gatan, för att kolla läget. Kanske blir i alla fall en Porsche - BMW - Mercedes eller rent av vår Volvo förälskad. Där litar jag inte riktigt på John Cage.
Skämt åsido, menar jag att den här osynliga föreställningen på morgonen har gripit mig, och att ljuden följer mig. Jag tycker mycket om dom!
Jag gick omkring på ett varv många gånger under en månads tid för många år sedan, och lyssnade och gjorde ljudupptagelser. Jag tycker att dom fick tala sitt eget språk i studion, även när jag manipulerade med dom. Så har jag kanske gjort en slags estetisk förbrytelse när jag sätter in dom i ett slags ljud-elktronmusik symfoniskt stycke? Jag kom att känna något för atmosfären med dom ljuden. Jag tyckte att dom skulle inleda finalen av det stycket som jag egentligen drömde om att en symfonisk orkester skulle leverera där i varshallen. Det är ju också något som passar hand i handske med ett sådant instrument som det kommande Acusticum orgeln. Och då är det ljuden jag tänker på, när jag läser registraturen!
Thursday, 11 March 2010
Det blir vår
Det kunne gärna dyka upp en morgon ur den mörka, kalla natten. Den kunde gärna starta med en mild vind från soluppgångens rike. Det gjorde inget om den stilla sjöng på en samhörighetens svåfångade melodi.
Kunde man se att där fortfarande hängde en tår i ögat, från en ensamhetens snyftning innan daggryning, så blev bara morgonen mer trovärdig, älskad och väntad.
Bara den inte är färdigkonstruerad. Bara den inte är religiöst moraliserande. Bara den inte är förljugen som en valkampanj för oppurtunister. Bara den inte lurar oss som ett nordiskt aprilväder, och efter hagelstormen lämnar oss med egoism och makthunger.
Tänk om den kunde trösta mig. Tänk om den kunde älska oss alla. Och om vi kunde tro på den.
I rummet där jag väntar är jag omgiven av tusentals frågor, som strömmar ut från stenarna, som också återger ekon av mina rop. Jag känner inte dom jag är tillsammns med här. Det ger mig i alla fall någon slags trygghet att jag känner deras närvaro. Jag kan inte lära mig att förstå dem. Förstå deras liv är ju omöjligt. Jag känner dom inte. Men jag är inte rädd. Jag har sjungit med dem, och dom svarade. Ibland känner jag också att dom tycker bra om Bach och annan musik. Men särskilt Bach. Dom flesta här bland stenarna visste dock inte vem Bach var. Han föddes ju långt senare än den tid som dom levde i. Men det är något med Bach och rummet som fungerar fint tillsammans. Det är någon slags glädje som utvecklar sig i rummet, när jag äntligen är samlad nog att spela ett Bachstycke i en förnuftig puls och med långa djupa andetag.
Jag känner att jag är förberedd på vinden från soluppgångens rike. Kanske kommer den att bränna upp mig. Ibland tror jag att den kommer att bränna mig inifrån.
Men så öppnar jag ögonen, och det som bränns blir synligt. Jag ser mina egna synder och andens termometer som fortfarande visar noll gradigt tillstånd över fastetidens marker. Det är kanske bara kirkeminesteriet som skall brännmärka mig. Det gör inte så mycket egentligen.
För också om jag skall hungra och törsta tills markerna har töat, så kommer soluppgångens vind med kärlek och förlåtelse.
Kunde man se att där fortfarande hängde en tår i ögat, från en ensamhetens snyftning innan daggryning, så blev bara morgonen mer trovärdig, älskad och väntad.
Bara den inte är färdigkonstruerad. Bara den inte är religiöst moraliserande. Bara den inte är förljugen som en valkampanj för oppurtunister. Bara den inte lurar oss som ett nordiskt aprilväder, och efter hagelstormen lämnar oss med egoism och makthunger.
Tänk om den kunde trösta mig. Tänk om den kunde älska oss alla. Och om vi kunde tro på den.
I rummet där jag väntar är jag omgiven av tusentals frågor, som strömmar ut från stenarna, som också återger ekon av mina rop. Jag känner inte dom jag är tillsammns med här. Det ger mig i alla fall någon slags trygghet att jag känner deras närvaro. Jag kan inte lära mig att förstå dem. Förstå deras liv är ju omöjligt. Jag känner dom inte. Men jag är inte rädd. Jag har sjungit med dem, och dom svarade. Ibland känner jag också att dom tycker bra om Bach och annan musik. Men särskilt Bach. Dom flesta här bland stenarna visste dock inte vem Bach var. Han föddes ju långt senare än den tid som dom levde i. Men det är något med Bach och rummet som fungerar fint tillsammans. Det är någon slags glädje som utvecklar sig i rummet, när jag äntligen är samlad nog att spela ett Bachstycke i en förnuftig puls och med långa djupa andetag.
Jag känner att jag är förberedd på vinden från soluppgångens rike. Kanske kommer den att bränna upp mig. Ibland tror jag att den kommer att bränna mig inifrån.
Men så öppnar jag ögonen, och det som bränns blir synligt. Jag ser mina egna synder och andens termometer som fortfarande visar noll gradigt tillstånd över fastetidens marker. Det är kanske bara kirkeminesteriet som skall brännmärka mig. Det gör inte så mycket egentligen.
För också om jag skall hungra och törsta tills markerna har töat, så kommer soluppgångens vind med kärlek och förlåtelse.
Monday, 29 June 2009
Själen på koncertresa
Jag vet inte vart det hela tog vägen, med medelelselusten. 'Du grubblar' bara sa en vän. Du 'måste tjäna pengar' säger en annan. Någonstans mellan de där två analyserna av min tillvaro befinner jag mig.
I går hade vi sommarkoncert, det lilla ungdomsköret och dom vuxna; Local Vocals. När vi fått alla applåderna och våra bugningar av tacksamhet för den fina responsen var till ända, då var jag en ny människa, - igen - . Då vill jag inte tänka på pension. Jag vill vara med er för alltid, så känns det. Jag tror det är kärlek.
Söndagen innan var jag på koncert på 'Waldbühne' i Berlin. Filharmonikerna spelade under ledning av sin chefsdirigent Sir Simon Rattle, på den utearena som rymmer mer än 20000 människor. I Nysteds kyrka i går, kunde vi kanske skryta med et besöksantal som låg på cirka 1% av Berlins Filharmoniker förra söndagen. Och det måste medges; en ganska märkbar klasskillnad förelåg också. Men glädjen och engagementet i de båda koncerterna ligger på samma nivå, tror jag. Förväntningarna innan avstamp också.
När orkestern kommit in på scenen på Waldbühne, startades ganska snart en hälsningsceremoni som må sägas tillhöra den högre skolan av hövlighetsbetygelser.
Det är en mäktig upplevelse, när så många människor skapar en 'vågenhälsning', som blir besvarad till sist av orkestern där nere på scenen. Det skedde flera gånger och det gick inte att ta miste på entusiasmen hos publik och orkester. Det rörde mig djupt i mitt inre.
När så koncerten gick i gång, var vi alla redan berörda av en stämning som säkert skapade ytterliggare en dimension till en fantastisk koncert.
Här skall jag inte fördjupa mig i programmet som levererades på Waldbühne. Det är olika tankar och känslor som följer mig, som inte bara har att göra med ett enastående laddat och koncentrerat genomförande av programmet. Det synligaste beviset på att något absolut unikt är på gång, är det märkbara samspelet mellan inre och yttre. Det syns på kroppshållningen att det inre är förbundet med något kosmiskt. Det märks mellan aktörerna där på scenen, att det lever en energi som alla är delaktiga i. Det är fantastiskt, och det smittar av på mer än 20.000 personer, med en väldig kraft.
Kanske kunde några delar av pianosolistens spel i Rachmaninovs 3e klaverkoncert kommit lite bättre till sin rätt i Filharmonikernas eget koncerthus? Men kanske hade hela denna unika dimension som vi upplevde på Waldbühne gått förlorad där? En sak är säker; det oerhört starka drama som utspelar sig i den koncerten, fick en scenografi som var oslagbar. Mörka moln rullar in över oss med tunga vattenmängder, som bara väntat hela eftermiddagen och tidiga kvällen, på det riktiga tillfället att ösa ned över oss. Men längtan, hopp och tillit om att ljuset skall bryta igenom, välter ut ur högtalarna som en urkraft, producerad av en rysk komponist, en engelsk dirigent, en solist född i Uzbedjkistan och en mycket 'internationell' Berliner filharmoniker.
Nu upptäcker jag att dom här raderna har legat och tryckt i flera månader. Jag kommer inte ihåg vad det var jag mer vill säga. Jag är en usel bloggare.
I går hade vi sommarkoncert, det lilla ungdomsköret och dom vuxna; Local Vocals. När vi fått alla applåderna och våra bugningar av tacksamhet för den fina responsen var till ända, då var jag en ny människa, - igen - . Då vill jag inte tänka på pension. Jag vill vara med er för alltid, så känns det. Jag tror det är kärlek.
Söndagen innan var jag på koncert på 'Waldbühne' i Berlin. Filharmonikerna spelade under ledning av sin chefsdirigent Sir Simon Rattle, på den utearena som rymmer mer än 20000 människor. I Nysteds kyrka i går, kunde vi kanske skryta med et besöksantal som låg på cirka 1% av Berlins Filharmoniker förra söndagen. Och det måste medges; en ganska märkbar klasskillnad förelåg också. Men glädjen och engagementet i de båda koncerterna ligger på samma nivå, tror jag. Förväntningarna innan avstamp också.
När orkestern kommit in på scenen på Waldbühne, startades ganska snart en hälsningsceremoni som må sägas tillhöra den högre skolan av hövlighetsbetygelser.
Det är en mäktig upplevelse, när så många människor skapar en 'vågenhälsning', som blir besvarad till sist av orkestern där nere på scenen. Det skedde flera gånger och det gick inte att ta miste på entusiasmen hos publik och orkester. Det rörde mig djupt i mitt inre.
När så koncerten gick i gång, var vi alla redan berörda av en stämning som säkert skapade ytterliggare en dimension till en fantastisk koncert.
Här skall jag inte fördjupa mig i programmet som levererades på Waldbühne. Det är olika tankar och känslor som följer mig, som inte bara har att göra med ett enastående laddat och koncentrerat genomförande av programmet. Det synligaste beviset på att något absolut unikt är på gång, är det märkbara samspelet mellan inre och yttre. Det syns på kroppshållningen att det inre är förbundet med något kosmiskt. Det märks mellan aktörerna där på scenen, att det lever en energi som alla är delaktiga i. Det är fantastiskt, och det smittar av på mer än 20.000 personer, med en väldig kraft.
Kanske kunde några delar av pianosolistens spel i Rachmaninovs 3e klaverkoncert kommit lite bättre till sin rätt i Filharmonikernas eget koncerthus? Men kanske hade hela denna unika dimension som vi upplevde på Waldbühne gått förlorad där? En sak är säker; det oerhört starka drama som utspelar sig i den koncerten, fick en scenografi som var oslagbar. Mörka moln rullar in över oss med tunga vattenmängder, som bara väntat hela eftermiddagen och tidiga kvällen, på det riktiga tillfället att ösa ned över oss. Men längtan, hopp och tillit om att ljuset skall bryta igenom, välter ut ur högtalarna som en urkraft, producerad av en rysk komponist, en engelsk dirigent, en solist född i Uzbedjkistan och en mycket 'internationell' Berliner filharmoniker.
Nu upptäcker jag att dom här raderna har legat och tryckt i flera månader. Jag kommer inte ihåg vad det var jag mer vill säga. Jag är en usel bloggare.
Tuesday, 18 March 2008
nicht nur um mich
Niemand möchte einer Mauer begegnen, wenn der Wunsch etwas zu ereichen vorliegt.
Vielleicht müssen wir jedoch gestehen, dass viele Mauern, denen wir auf unserer Lebensbahn begegnet sind, nicht aus Bosheit entstanden sind. Einige abstoßende Reaktionen von dem Umfeld und Menschen müssen einfach erlaubt werden in dem Sinn dass wir ein wenig verschiedene Menschen sind, auf Grund unserer Erziehung, Kultur und auch genetisch. Damit muss man lernen zu leben, und aus dem Schmerz der möglicherweise daraus kommt, können wir lernen andere grundsätzlich bösartigere Mauern zu abreißen.
Welche Mauern zwischen uns können wir denn abreißen? Es gibt ja viele verschiedene zwischen uns, privat, in der Weltgemeinschaft und auch in anderen Gesellschaften und Bündnissen.
Wäre es nicht schöpferisch die Richtung unserer Gedanken so zu verändern, dass das gemeinsame Wohl an erster Stelle kommt anstelle des privaten, persönlichen Wohles?
Der Kommunismus und verschiedene sozialistische Gesellschaften haben das schon probiert und gepredigt ohne Erfolg, antworten viele. Nein, das glaube ich nicht, meine Meinung ist das nicht. Weil niemals funktionieren wird was nicht aus dem Herzen und aus dem persönlichen Willen kommt. Der Mensch hat unbedingt eine persönliche Verantwortung für sich selbst. Diese Verantwortung kann ja niemals übertragen werden zu einem politischen System, egal welche schönen Wörter und beeindruckende Intelligenz es ausdrückt.
Außerdem besitzt der Mensch ein Gewissen. Eine große Gabe, und eine schwere Belastung wenn man ihm trotzt. Über die Gewissensfrage landen wir bald in der Moralanalyse. Das war nicht meine Absicht.
Mein Wunsch ist nur, dass wir uns hier in der westlichen Welt so benehmen, dass wir den Aufbau neuer schrecklicher Mauern verhindern. Mein Wunsch ist, dass wir dieses Thema so aufrichtig diskutieren können, dass wir nie mehr von irgendwelchen Menschen oder Gesellschaften bedrängt werden können einen Maueraufbau zuzulassen, nicht zwischen uns Menschen und nicht zwischen unseren Völkern, Ländern oder Religionen.
Ich möchte eine Vorstellung gestalten die sagt; „es geht nicht alles um mich, sondern um uns“.
Möchtest du mit einem Text teilnehmen?
Vielleicht müssen wir jedoch gestehen, dass viele Mauern, denen wir auf unserer Lebensbahn begegnet sind, nicht aus Bosheit entstanden sind. Einige abstoßende Reaktionen von dem Umfeld und Menschen müssen einfach erlaubt werden in dem Sinn dass wir ein wenig verschiedene Menschen sind, auf Grund unserer Erziehung, Kultur und auch genetisch. Damit muss man lernen zu leben, und aus dem Schmerz der möglicherweise daraus kommt, können wir lernen andere grundsätzlich bösartigere Mauern zu abreißen.
Welche Mauern zwischen uns können wir denn abreißen? Es gibt ja viele verschiedene zwischen uns, privat, in der Weltgemeinschaft und auch in anderen Gesellschaften und Bündnissen.
Wäre es nicht schöpferisch die Richtung unserer Gedanken so zu verändern, dass das gemeinsame Wohl an erster Stelle kommt anstelle des privaten, persönlichen Wohles?
Der Kommunismus und verschiedene sozialistische Gesellschaften haben das schon probiert und gepredigt ohne Erfolg, antworten viele. Nein, das glaube ich nicht, meine Meinung ist das nicht. Weil niemals funktionieren wird was nicht aus dem Herzen und aus dem persönlichen Willen kommt. Der Mensch hat unbedingt eine persönliche Verantwortung für sich selbst. Diese Verantwortung kann ja niemals übertragen werden zu einem politischen System, egal welche schönen Wörter und beeindruckende Intelligenz es ausdrückt.
Außerdem besitzt der Mensch ein Gewissen. Eine große Gabe, und eine schwere Belastung wenn man ihm trotzt. Über die Gewissensfrage landen wir bald in der Moralanalyse. Das war nicht meine Absicht.
Mein Wunsch ist nur, dass wir uns hier in der westlichen Welt so benehmen, dass wir den Aufbau neuer schrecklicher Mauern verhindern. Mein Wunsch ist, dass wir dieses Thema so aufrichtig diskutieren können, dass wir nie mehr von irgendwelchen Menschen oder Gesellschaften bedrängt werden können einen Maueraufbau zuzulassen, nicht zwischen uns Menschen und nicht zwischen unseren Völkern, Ländern oder Religionen.
Ich möchte eine Vorstellung gestalten die sagt; „es geht nicht alles um mich, sondern um uns“.
Möchtest du mit einem Text teilnehmen?
Subscribe to:
Posts (Atom)
